Den romerska blytackan

I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar finns en romersk blytacka som är daterad till tiden strax efter kring Kristi födelse. Tackan väger 257 kg och dess mått är, längd 62/ 49, 5 cm och den har bredderna 20 cm /32 cm. Den är 20 cm hög. Tackan donerades till Helsingborgs museum 1936 av Bergverksaktiebolaget Kosmaj, via styrelserepresentanten Ivar Persson Henning. Styrelsen för Bergverksaktiebolaget Kosmaj/Hälsingborg hade i sin tur fått den som gåva från en av gruvorna i serbiska Kosmaj. Fyndet av tackan gjordes enligt uppgift på en plats där man också funnit andra tackor samt romerska mynt och lampor, en plats som enligt uppgift ”varit övergiven sedan romersk tid”. Tackan i museisamlingarna har intresserat forskare från både München och Oxford.
I Kulturmagasinets/Helsingborgs museers samlingar hittar du fler bilder på den romerska blytackan: [[1]]

Bly i antikens Rom

I förhistorisk tid var bly en biprodukt av silverproduktion och först under romarna blev det en metall som man aktivt sökte efter. Gruvor fanns bl.a. i Grekland, på Sardinien och på Iberiska halvön och en väldigt stor del bly kom just från den Iberiska halvön.

Bly användes till ganska mycket. Många kok- och förvaringskärl var gjorda av bly och surt vin kunde man koka i blykärl så att det smakade sött istället. Grekerna hade kommit på en konsveringsmetod för att grönt vin inte skulle bli surt som även användes av romarna. Vätskan man blandade kallades för Sapa och det tillsattes i vinet för att bakterier och svampar inte skulle få vinet att surna. Man tillredde vätskan i blykärl och visste inte om att det var blyet i kärlet som hindrade vinet från att surna, eftersom det som gjorde att det smakade sött kom från färsk druvjuice som ingick i Sapa. De som hade tillgång till vin med Sapa var de rika. Bly användes även i smink, medicin, preventivmedel, målarfärg, glas, vaser, mynt m.m.
Metallen användes även i vattenledningar och har oftast fått bära skulden för att romarna blev blyförgiftade, men Ingemark och Gerding skriver: ”Ytterst små mängder bly kom från vattenledningarna, […] Vanligt pH-neutralt vatten löser ut bly i försumbara mängder, därtill brukar rören få en kalkbeläggning som hindrar blyet från att lösas ut. I många städer användes dessutom de betydligt billigare terrakottarören; rör av bly förekom endast sporadiskt och vanligtvis bara den sista biten från en stamledning.” (Ingemark, D., & Gerding, H., 2000, ”Liv och död i antikens Rom”) Man har försökt att uppskatta hur mycket bly romarna fick i sig och en slav fick i sig betydligt mindre än personer i de högre samhällskikten, eftersom de inte hade råd med t.ex. smink och sötat vin. Men man kan ju tänka sig att de slavar som jobbade med bly (i gruvan, att tillverka rör m.m.) måste ha haft högre halter av bly i sig än en slav i ett hushåll i t.ex. själva staden Rom. MM

Läs mer: Alfred Michael Hirt ”Imperial Mines and Quarries in the Roman World: Organizational Aspects 27 BC-AD 235” (2010)

Litteraturlista

Ingemark, Dominic & Gerding, Henrik (2000), ”Liv och död i antikens Rom”, Lund: Historiska Media

Ingemark, Dominic & Castoriano, Martine (2007), ”Kärlek och erotik i antikens Rom”, Lund: Historiska Media

Nriagu, Jerome O., ”Occupational exposure to lead in ancient times”, The Science of the Total Environment, Nov. 1983, Vol. 31 (2)

Patterson et al., ”Lead in ancient human bones and its relevance to historical developments of social problems with lead”, The Science of the Total Environment, Mars. 1987, Vol. 61